.........!

Publicerad 2015-09-28 11:10:29 i I Mamma Sussie's huvve,

 
 
Har varit lite väl gnällig på sistone.
Inte så roligt kanske.
Det är som det är med det.
 
Den här bloggen startade jag 2008.
Nja,kanske inte den här,för den här drog jag ju igång i Maj.
Men min gamla blogg,startade....Eller...Jag BÖRJADE blogga 2008!
Phew!
Mest på lite skoj.
Sen bara fortsatte det.
Jag satte tonen från början.
Lite bitter,massa svordomar,glädje och sorg.
 
Jag känner själv hur tråkig bloggen börjar bli.
Mest gnäll.
Så jag tar ett litet uppehåll nu.
Till själva livet börjar ljusna igen.
Så jag kan roa er igen.
För tydligen retar det upp en del människor.
Mitt skrivande.
Och det är ju det sista jag vill.
Göra andra upprörda.
Jag vill som bara dela med mej av mitt liv.
Som det är.
På gott och ont.
Som livet ju är.
Gott och ont.
Just nu gör det liiite mer ont,men det passar inte.
Och jag orkar som inte stå till svars inför andra.
Hur jag skriver eller lever.
Jag återkommer när jag har BARA kuligheter att dela med mej.
 
 
 
Avrundar med lite bilder på mitt pysslande...
 
 
Det började såhär..
Sen såhär...
 
ÄNTELIGEN!!!
 
Har bara inte bestämt vilken färg den ska få än.
Men det skiter Alfons i,han söver så gott i den ändå han...Med eller utan färg...
 
 
Ett tidningsställ och några ytterkorgar...
Nånstans att ha fula återvinningspåsar...
 
En askkoppsgömma...
Liten korg...
  
Koppar...
 
 
En hatt...
Ytterligare en "kruka"
 
Jag har roat mej med att göra några ljuslyktor också...
 
 
 

Änglar & Demoner...

Publicerad 2015-09-24 13:52:00 i I Mamma Sussie's huvve,

 
 
Tack och lov för änglar.
Som finns runt mej.
I form av vänner.
För mina demoner inuti,är förjävliga nu.
 
I hela mitt liv,så kan jag nog ärligt säga,att denna värken i armen,är nog det värsta fysiska värktillstånd jag varit med om.
Jag är ingen lättgråten människa.
Gråten vandrar som inåt på mej.
Matar mina demoner.
Dom älskar tårar.
Så sällan syns några tårar.
Men denna värken alltså.
Till å med mina demoner blir mättade.
För nu rinner dom på utsidan också.
Stilla tårar.
Inget hysteriskt.
Bara stilla.
Konstaterande tårar.
Varma.
Salta.
Tårar.
 
I detta omtöcknade tillstånd,knackade det på dörren i Tisdags.
Det var min granne Jessica.
Det hon gjorde för mej,finns det inte ord för.
Fantastiska människa.
Tack fina fina du!
 
Och igår kom min Bompis.
Med sig hade hon den här...
 
Man tror att man är så ensam.
Då dyker dom upp.
Dom mänskliga änglarna.
Och räddar en.
Från tårarna, som håller på att dränka.
Tack älskade Bompis.
 
 
 
 
 
 
 

Med värken...

Publicerad 2015-09-21 14:55:00 i I Mamma Sussie's huvve,

...Kommer deppen.
Som ett brev på posten.
 
 
Satt och kollade runt lite bland mina egna inlägg.
Såg att jag hade ont i min arm redan i Juni nångång.
Men för i hela helvete.
Den här värken alltså.
Den ger INTE med sig.
Snarare blir den värre.
"Frozen shoulder"
Den kan dra åt helvete med sig.
Frozen shoulder?
Har man inte fnittrat lite åt det?
Liksom åt Tennisarmbåge å musarm?
Nu fastnar fnittret nånstans i halsen på mej.
Som för att hämnas och kväva mej.
Lagom åt mej.
 
 
Om det bara hade gjort ont i axel/arm då.
Men hela jävla alltet mår ju skit.
Psyket ska vi inte ens snacka om.
Eller det ska vi visst det göra.
För det är något alldeles för sig själv det.
Konstiga tankar.
 
Jag är på uruselt humör hela jävla tiden.
Gråtig.
Kan inte varken klä av eller på mej själv.
Inte duscha (själv).
Inte klia mej på höger sida.
Inte böja mej ner till nån reda.
Kan inte bädda sängen.
Inte dammsuga eller torka golv.
Inte lyfta pissejaoen.
Inte kramas.
Inte ha Rambo här.
Köra bil är ett jävla skithelvete.
Jag skulle kunna räkna upp massa mer saker,men orkar inte tänka på't.
 
Bara skriva detta inlägget är ju drygt.
Ändå sitter jag här.
Ja,vad faan ska jag göra?
Finns inte möed mer än datorn att roa mej med.
 
Och när jag faller,faller allt.
Och alla.
Tydligen.
Nu snackar jag närmast sörjande.
Och råkar jag röra mej lite FÖR mycket.
Då är jag mirakulöst frisk igen.
Jäääj.
Eller inte.
Åsså faller allt...IGEN!
Ännu mer.
 
Nä fy faan.
Vad.
Trött.
Jag.
Blir.
På allt.
På livet.
På denna kroppen.
På hela jävla mej.
 
Så ligger det till.
Med käringen.
Varken mer eller mindre.
 
 
 
 
Metallica i all ära,men här kommer originalet...
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Susanna Roos Johansson

Snurrig,snäll,kort stubin,kommer ifrån Hooofors,vansinnigt förälskad i Skåne,där jag är bosatt sedan 30+ år.Ääälskar djur...Människor??...Nja,not so much.Har en underbar dotter (Charlie) en alldeles egen Mats och en tokig adopterad 9 år gammal (fast det vet han inte) katt.Går min egen väg.Jag står hellre ensam än jamsar med.Jag svär alldeles för mycket.Älskar musik.Kan vara rolig men också riktigt Orolig.Bloggen handlar mest om det som rör sig i skallen på mej.Och det gör det...rör sig i skallen alltså...Häng med får ni se!


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela