Mors dag...

Publicerad 2015-05-31 16:16:53 i Allmänt, Släkten är...,

 
 
Till min mamma...
 
 
 
 
Och till Mojjan...
 
 
 
Ja herreminnågon så saknad dom är.
Min fina Mamma och Mojjan.
Men den här veckan har jag haft en sån saknad efter Tommy (Mats bror).
En sån där saknad som gör fysiskt ont.
Många tårar har fallit i veckan som gått.
Men så igår var vi hos Marianne (Tommys fru) och då lättade det.
När vi alla kunde prata om honom.
Skratt å tårar om vartannat.
Tommy och jag,vi kunde bråka så stickor och strån flög.
Vi nästan slogs.
Nästa gång vi träffades var allt glömt.
Sån var han,Tommy.
Raka puckar.
Inget tjafs eller surande där inte.
Jag saknar honom mer än jag trodde var möjligt.
 
Sen jag slutade med mina pillar,så är det som om jag måste deala med alla döingar.
Tack och lov,kommer det i vågor.
Och faktiskt bara en åt gången.
Skönt.
Elller skönt?
Mer tur.
Annars hade man väl brötet ihopa.
Nu gråter jag över en i taget liksom.
Ni fattar va.
 
Hursomhelst så kände jag mej så hel,när vi kom hem igår.
Det var fantastiskt skönt att få träffa Tommys fru och barn.
Och deras barnbarn.
Synd att det fattades några bara.
Men har man annat för sig,så har man.
 
Annars då?
Jag har nosen ovanför ytan iallafall.
Nätt å jämt.
Massa saker att bearbeta nu.
Med mina demoner.
Men det går lättare och lättare kan jag säga.
Vissa dagar är bra,andra inte.
Men det löser sig.
Med tiden.
Har det gjort förr.
 
 
Ha en alldeles underbar dag,av vad som är kvar av denna Söndag...
 
 
 
 
 
Dagens...

7 år i cyberrymden...

Publicerad 2015-05-19 10:53:00 i I Mamma Sussie's huvve, Släkten är...,

 
 Eller Grattis till mig,som bloggat i 7 år!
Den gamla bloggen startades den 19:e Maj 2008.
Nästan 7 år senare kände jag att jag ville börja på en ny.
För mycket som rivs upp i den gamla.
Jag har den kvar.
För det är ju som en dagbok.
 
 
 
Alfons går in å ut nu.
Som om inget har hänt.
Vi funderar på om han ändå varit ute förut.
För han är ju så cool.
Inte rädd för nånting.
Det finns inga ljud som skrämmer den katten alltså.
Men kaninstackarn är han skiträdd för.
Mysko.
Han gillar ute iallafall.
Men när han kommer in,så är Mammis säng skönast...
 
 
Som jag älskar den lilla syrken.
Han är så kärleksfull.
Mats är fortfarande favorit.
Lite roligt att han,precis som vovvarna,har lärt sig när Mats kommer hem.
Nu kommer Mats! sa jag ju till Bosse & Rambo.
Dom flög upp och ut genom dörren,rusade till grinden och hälsade Mats välkommen hem.
Alfons gör detsamma.
Nu kommer Pappi!!!
SWOSCH! så är han ur soffa/säng och ute vid dörren.
Sen ska det och snackas och hälsas, ÄntligenÄrDuHemmaKel på hög nivå.
Gulle.
 
 
Pappi är väl ett sådär populärt smeknamn på Mats...
Lite omanligt sådär.
Husse...Punkt Slut!
Enligt honom nu alltså.
Alfons tycker att det är hans Pappi iallafall.
 
 
 
Jag stukades till lite efter helgens händelser.
Tappade både lust och ork.
Har inte gråtit så mycket på långa tider.
Inte så värst mycket för min egen skull,utan för Mats.
Min snälla fina hjälpsamma Mats.
Han har ALLTID ställt upp.
Med både hus och bilar.
Vem som än frågat i,så har han släppt vad han haft för händerna och stuckit iväg.
Han förtjänar definitivt inte denna behandlingen.
Jag har mer förståelse för att jag råkar i skottgluggen.
Jag är lite svår jag.
Milt sagt.
Frågvis,nyfiken,rakryggad,brutalt ärlig.
Jag kan vara en riktig pärla att ha till vän,men också en jävla plåga att ha till ovän.
Eller plåga?
Jag kan ignorera folk,så dom börjar tvivla själva på,om dom finns till.
Fyfan vad jag kan ge själva fan i dumjävlar.
 
 
Jag kommer att älta detta ett tag nu.
Det vet jag.
Men jag vet också med all säkerhet,att rätt som det är,så rör det mej inte i ryggen längre.
Så länge man pratar om det så bryr man sig,sägs det.
Men jag håller inte riktigt med om det.
När man pratar om det UTAN att det gör ont...det är DÅ man vet att man inte bryr sig längre.
Och just nu gör det ont.
 
Herreminnågon.
Jag har varit med om så ända inihelvetes mycket smärta,och kommit ut starkare på andra sidan.
Så det vore väl självaste fan,om jag inte skulle komma ur detta också.
Klart jag gör.
Såsmåningom.
Och då ser vi vilka som står för,att nu har VI fuckat upp.
Stå för vad man gjort.
Mår man inte bäst då?
Så är jag uppfostrad iallafall.
Hur jävla fel man än gjorde,så stod man för't.
Man skämdes,bad om ursäkt,skämdes lite till,men sen mådde man fan så mycket bättre.
 Och på så sätt blir man respekterad.
När man är rakryggad!
 
Nu ska käringen mata diabetesen.
Senare hämtar jag Charlie,så sticker vi iväg till C-Syd.
Känner för att bara stavalla runt där idag.
Lite görvaduvilldag ni vet.
Inga måsten.
Bara härlig egenvård av själen.
 
Allihopa...
 
 
 
 
 
 Dagens...
Jag kör den ofta,men den är ju sååå sann...
 
 
 
Urban & Jessica:
GRATTIS TILL ER OCKSÅ!!!
Love you guy's
 

Here goes nothing...

Publicerad 2015-05-18 10:45:30 i Måndagar, Släkten är...,

 
Bara hit me.
Jag är väl förberedd.
Har haft Måndag sen i Lördags,så jag har tränat.
Jag är så himla besviken,ledsen,förbannad och frågande.
Och som grädde på moset,så känner jag mej såå jävla dum!
Vad hände liksom?
För nu fattar jag verkligen ingenting.
Men jag är väl dum i huvet.
 
Från början då...
 
Det kom en inbjudan på FB till Mats.
Kusinträff på G.
ALLA kusinerna fick en inbjudan.
Nu är Mats inte en kusin utan Morbror/Farbror,men det visade sig att även kusinernas föräldrar var bjudna.
Bara det att Charlie,som ju är kusin,aldrig fick någon inbjudan.
Men skit i det.
Vi sa till henne iallafall.
 
Jag var så jävla glad.
Det ryktades till å med om att Linda å Malin skulle komma upp från Tyskland.
Herreminnågon så kul.
På Mariannes kalas (runt den 26:e April)snackades det mest om träffen.
Alla var förväntansfulla.
 
Tiden gick och jag frågade Mats om det hade kommit upp någon tid.
Datum visste vi ju.
Men nä.
Så jag ringde Mats syster i Måndags eller Tisdags,för att kolla av vilken tid dom tänkt sig.
Hon hade heller inte hört nåt,men skulle ta reda på det och höra av sig.
Hon ringde i Fredags.
Monika och hennes klan hade landat.
Nu kunde dom inte säga någon tid direkt.
För flera av kusinerna och deras barn,skulle sticka till Järavallen och grilla å mysa på dagen.
Men Lena skulle ringa,när alla var på plats igen.
Kanske kunde vi träffas lite innan.
Innan vi gick till lokalen alltså.
 
Vid fyra var vi "fit for fight"
Klockan blev både fem å sex.
Jag sa till Mats,att dom säkert var trötta efter en heldag på J-vallen.
Säkert hade dom tagit en stödvila och blivit lite sena.
Klockan sju ringde Marianne.
Hon och Carina visste heller ingen tid,så dom hade käkat hemma.
Och det tyckte hon var tur,för hon hade precis snackat med sin son,och dom satt och åt.
I LOKALEN!
Med allihopa.
VA? sa jag till Marianne.
Är dom DÄR!
Har "träffen" börjat??
Det hade den.
 
Vi snackade på en stund,och kom överens om att vi skulle ses där.
För Carina och hon skulle sticka dit en sväng.
Och det ville jag också.
Hade ju sett framemot det här så länge.
Och äta kunde vi väl göra senare.
Jag la på luren och vänder mej mot Mats.
Det ansiktet mina vänner.
Går knappt att beskriva.
Han såg både besviken och förbannad ut.
Samtidigt.
 
Nää Sussie,sa han.
Jag har INTE lust att åka dit nu.
Vad fan sysslar dom med?.
Jamen vi kan väl åka dit en stund sa jag.
Nope.
Mats hade tappat lusten och ville inte.
Inte ett ljud hörde vi.
Från NÅN!
På hela kvällen.
Jag börjar gråta bara jag skriver detta.
 
På Söndagmorgon ringer den långväga systern.
När Mats såg att det var M,så hörde jag att han mumlade nåt.
Jag sa till honom att han skulle ta det lugnt.
Skäll INTE! sa jag.
Det gör ju saken inte bättre.
Iallafall så undrade hon vart vi tagit vägen.
Mats talade om för henne,att L skulle ringa när det var dags.
Men det örat ville M inte lyssna på.
Tiden stod på FB.
Jävla BULLSHIT!
 
Tiden stod/står INTE på FB.
Gör den det nu,så har någon jävel lagt ut den i efterskott.
För jag och Mats lusläste överjävlaallt.
Ingen tid säger jag!!!
Och Charlie kunde inte kolla.
För hon hade ju inte fått nån inbjudan.
 
Fy sjutton.
Att börja skylla ifrån sig.
Ni kunde väl bara dykt upp,hade ju varit jättekul.
Men hur tänkte dom där?
Vi visste ju inte ens om dom var i lokalen.
Vi visste ju ingenting.
Men det kunde vi väl ha räknat ut själv.
Så det slutade med att vi typ fick skylla oss själva.
 
Så ledsen jag var i Lördags.
Jag grät och ville varken prata med Mats eller Charlie.
Jag hade hörlurar i öronen med Slash & Myles på högsta volym.
För då kan jag inte tänka.
Hör bara musiken.
Och jag ville inte ens tänka just då.
 
Så många tankar som snurrar i min skalle.
Och frågor.
Har vi gjort nåt?
Är det fel på MEJ iallafall.
För jag är hudlös när det gäller sånt här.
Tar på mej skulden.
Stackars Mats som har en sån jävla dum fru,så att ingen i släkten vill ha oss där.
Jag till och med frågade om han ville skiljas.
För jag tycker som synd om honom.
Han ska ju inte behöva tappa kontakten med sina syskon.
Pga MEJ.
Åh fyfan vad arg han blev på mej.
För att jag överhuvudtaget tänkte tanken.
 
Jag skäms och känner mej jävligt dum.
För jag TRODDE att vi var värda mer.
Jag behöver bara gå till mej själv.
Hade jag varit där,och typ TYP!Ulrika & Stefan inte hade varit på plats,så hade jag ju NATURLIGTVIS undrat var dom var nånstans.
Men INGEN hade tydligen ens funderat över vart vi var.
För då hade väl nån ringt?
Och undrat vart vi tog vägen.
Men nej.
 
Men jag är väl dum i huvet.
"Tro inte att du är nåt" ringer i öronen.
Tro inte att du är så jävla viktig.
Tro inte att du är så jävla kul att ha med.
 
Jag gråter.
Mest för Mats.
Han är mest förbannad han.
Jag försöker få honom att lugna sig.
Vi klarar oss vi.
Bara det att jag verkligen har tyckt att det är så kul.
Att träffa allihopa.
Är det slut på det nu?
Förmodligen.
Iallafall om Mats får bestämma.
Han är djupt sårad och besviken.
Men mest förbannad.
 
Tårarna rinner.
I detta nu.
Men jag vet att det går över.
Får försöka släppa besvikelsen.
Och gå vidare.
Sluta älta över hur andra tänker eller för all del beter sig.
För det kan jag ändå aldrig lista ut.
 
Allihopa...
 
 
 
 
 
 
Dagens går till min Mats...
 
 
 

Om

Min profilbild

Susanna Roos Johansson

Snurrig,snäll,kort stubin,kommer ifrån Hooofors,vansinnigt förälskad i Skåne,där jag är bosatt sedan 30+ år.Ääälskar djur...Människor??...Nja,not so much.Har en underbar dotter (Charlie) en alldeles egen Mats och en tokig adopterad 9 år gammal (fast det vet han inte) katt.Går min egen väg.Jag står hellre ensam än jamsar med.Jag svär alldeles för mycket.Älskar musik.Kan vara rolig men också riktigt Orolig.Bloggen handlar mest om det som rör sig i skallen på mej.Och det gör det...rör sig i skallen alltså...Häng med får ni se!


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela